Benet, jobbet och akuten...

Jag hade som sagt fått en lårkaka och haltade därför på jobbet. Arbetskamraterna spekulerade mycket om vad som hade hänt mig. "Han går som en gammal gubbe", "har han skaffat en pojkvän" eller "har han skitit ner sig?". Givetvis var detta bara spott och spe som de fann humoristiskt. Jag berättade vad som hade hänt och det tyckte de lät lika roligt ändå. Natt efter natt jobbade jag på Primo den veckan och benet blev sämre och sämre för var natt som gick. På torsdagen så hade jag inte klarat av att arbeta om det inte hade varit för alvedonen jag fick. Man är väl lite dum, jag borde ha varit hemma men det var ju sista natten för veckan och det är jobbigt att få en karensdag. Benet kanske skulle bli bättre i helgen. FEL!

Efter två sömnlösa nätter åker jag på söndagen till akuten med benet och anländer dit vid 14:00. Där sitter jag och väntar i tre timmar, innan jag får komma in i ett rum för undersökning. Jag får dra ner brallorna och sköterskan säger det uppenbara: Ditt ben är svullet", "Ja, det är det", svarade jag. Jag berättar även att jag äter waran (blodförtunnande) och tål därför inte medicin med acetylsalicylsyra i. Jag fick åter sätta mig i väntrummet och efter en halvtimme får jag komma upp på röntgen. De tar en massa bilder och jag skickas ner till väntrummet igen. Efter ytterligare 45 minuter får jag träffa sköterskan igen:

- Ortopeden har kollat på röntgenbildern och tycker inte han behöver undersöka ditt ben. Den här skadan kommer ta en bra tid att läka. Vi har skrivit ut lite starkare smärtstillande åt dig att hämta ut. Dess ganska vanliga biverkning är magsmärtor.
- Okej men kan jag ta dem tillsammans med waranet nu då?
- Åh, hoppsan! Nej det går ju inte, vi får försöka hitta något annat åt dig då.

Inkompetens på hög nivå. Hade jag inte återigen påpekat att jag åt waran, hade jag kunnat få hotande skador med medicinen de först föreslog. Jag förpassades till väntrummet ännu en gång och väntade på ett nytt recept. 45 minuter till har gått, innan de kommer med det nya receptet. Jag får benet lindat av en annan sköterska och de säger att jag nu kunde åka hem. Jag ber om att få en sjukresa med taxi. De säger att det är svårare att få nu, för att om personen kan åka buss, måste den ta den istället. Efter mycket krångel och ytterligare en timmes väntan, har de kollat upp att det går en buss om en halvtimme som jag kan ta. Jag vägrar blankt att ta en buss, för mitt ben värker obönhörligen och jag kan inte böja det. Det tyckte jag var en självklarhet till att jag inte kunde åka med en buss. Jag får vänta i ytterligare en halvtimme, innan jag får ett tillstånd till en sjukresa med taxi. Jag åker hem, betalar taxischaffisen 150 kronor och hoppar in i huset. Äntligen hemma, klockan är 20:30. 6 och en halv timme på akuten och förmodligen en dålig bedömning av mitt ben. Whoa!