Färdig från sjukan

Efter mycket farande och flängande, felmedicinering och lidande, har jag äntligen kommit hem från sjukan och satte mig med en cigarr och min gitarr. Livet är underbart.

Benträning

Jag var ute och tränade mitt ben idag och gick ungefär 200 meter. Detta tog mig cirka en timme.

Ytterligare en dykträff...

...Ytterligare en försening.

Jag har ju skadat mitt ben, så därför hade jag gjort upp med Emanuel i förhand att han skulle hämta mig denna söndag. Klockan kvart i ett ringer Emanuel och säger:

- Basse, det var ju dykträff idag, tror du att du skulle kunna köra?
- Nej, det går inte. Jag kan inte köra med mitt ben och dessutom tar jag ganska starka mediciner
- Jo, det är bara det att jag tog också ganska starka mediciner igår (sagt glatt ironiskt)
- Haha, jaja, kommer ni och hämtar mig eller?
- Ja, vi får väl åka nu

Klockan halv två är de hemma hos mig, dykträffen börjar vid två och dessutom måste vi stanna en gång hemma hos Emanuel i Länghem för att han skall få tag i sina grejer.

Vi kommer än en gång försenade till dykträffen, med ett personbästa. 45 minuter försent.

Feskaren

Jag var i Klarsjön idag med ett gäng kompisar och fick en smaskig regnbåge, som nu ligger i röken och gör sig fin. De andra blev feskefittor, så jag tyckte synd om dem och gav dem halva.

Härligt

Jag gick ut och satte mig i skogen med min gitarr och cigarr. Rökte cigarren, spelade lite grann och kom på en ny låt. Ljuva tider.

Andra rundan på akuten

Fick en akutremiss för ett ultraljud och för att träffa en ortoped idag klockan 09:00. Jag drack lite kaffe, åt frukost och blev inskjutsad av min farmor. Vi kom in till röntgenavdelningen vid kvart i elva-snåret. Det tog ungefär en kvart innan jag fick göra mitt ultraljud och när det var färdigt, så kunde läkaren konstatera att jag hade ungefär en liter blod gömd under den innersta lårmuskeln. Då var det bara att vänta på ortopeden.
Jag tog en nummerlapp och väntade. När klockan slog halv två och när tolv personer som kommit dit efter mig hade gått före, så var det dags för mig att vandra vidare... till en anan väntesal men nu en väntesal till ortopeden. Efter ett helt Oprah-avsnitt (intervju med bl a Jim Carrey, ganska bra) och en halvtimme till, så fick jag gå in i ett litet rum. Farmor gick och lade i mer mynt i parkeringsmätaren, så vi kunde stå där tills klockan fyra. Tiden gick, jag ligger och väntar på att ortopeden skall komma. Farmor går återigen ut för att lägga i mer mynt i parkeringsautomaten, så vi kan stå där till klockan sex.
Klockan är halv sex när ortopeden äntligen kom. Efter en snabb intervju, med titt på benet och på ultraljudet, så fick jag veta att det var ju mycket sorgligt det här. Det ligger faktiskt en massa blod under den ínnersta lårmuskeln. "Hade du inte ätit waran, så hade vi kanske gått in för att dränera ut det men tyvärr, risken för att du skall blöda än mer om vi går in är för stor.".
Efter 7 timmar på sjukhuset, så var den enda nyheten själva volymen av blod som låg i benet. Svensk sjukvård behöver mer pengar.

Den andra bedömningen

Då min mor får höra om hur undersökningarna hade gått till och hur de nästan gett mig fel medicin, blir hon arg och ringer en vän till henne som är sjuksköterska. Hon säger att en sådan undersökning hade hon aldrig godkänt och att det sannerligen var inkompetent av personalen där borta. Jag får därefter en tid i Tranemo till en specialist på ben och knä. Han undersöker det, lyssnar på min historia och tar ett blodvärde och han ber mig åka hem för att ta ett pk-prov och ringa upp honom med svaret. När jag ringt upp honom med svaret behöver han en timme för att tänka lite. Han ringer upp mig vid 16:00 och säger att han har ringt runt som en galning för att få tag i en ortoped. Han har skrivit ut en akutremiss på ett ultraljud och ett besök hos en ortoped och vill att jag skall tappa mitt ben på blod som förmodligen finns lagrat under min lårmuskel. Ett vettigt svar med ett åtgärdsprogram. Hur kunde akuten missa så?

Benet, jobbet och akuten...

Jag hade som sagt fått en lårkaka och haltade därför på jobbet. Arbetskamraterna spekulerade mycket om vad som hade hänt mig. "Han går som en gammal gubbe", "har han skaffat en pojkvän" eller "har han skitit ner sig?". Givetvis var detta bara spott och spe som de fann humoristiskt. Jag berättade vad som hade hänt och det tyckte de lät lika roligt ändå. Natt efter natt jobbade jag på Primo den veckan och benet blev sämre och sämre för var natt som gick. På torsdagen så hade jag inte klarat av att arbeta om det inte hade varit för alvedonen jag fick. Man är väl lite dum, jag borde ha varit hemma men det var ju sista natten för veckan och det är jobbigt att få en karensdag. Benet kanske skulle bli bättre i helgen. FEL!

Efter två sömnlösa nätter åker jag på söndagen till akuten med benet och anländer dit vid 14:00. Där sitter jag och väntar i tre timmar, innan jag får komma in i ett rum för undersökning. Jag får dra ner brallorna och sköterskan säger det uppenbara: Ditt ben är svullet", "Ja, det är det", svarade jag. Jag berättar även att jag äter waran (blodförtunnande) och tål därför inte medicin med acetylsalicylsyra i. Jag fick åter sätta mig i väntrummet och efter en halvtimme får jag komma upp på röntgen. De tar en massa bilder och jag skickas ner till väntrummet igen. Efter ytterligare 45 minuter får jag träffa sköterskan igen:

- Ortopeden har kollat på röntgenbildern och tycker inte han behöver undersöka ditt ben. Den här skadan kommer ta en bra tid att läka. Vi har skrivit ut lite starkare smärtstillande åt dig att hämta ut. Dess ganska vanliga biverkning är magsmärtor.
- Okej men kan jag ta dem tillsammans med waranet nu då?
- Åh, hoppsan! Nej det går ju inte, vi får försöka hitta något annat åt dig då.

Inkompetens på hög nivå. Hade jag inte återigen påpekat att jag åt waran, hade jag kunnat få hotande skador med medicinen de först föreslog. Jag förpassades till väntrummet ännu en gång och väntade på ett nytt recept. 45 minuter till har gått, innan de kommer med det nya receptet. Jag får benet lindat av en annan sköterska och de säger att jag nu kunde åka hem. Jag ber om att få en sjukresa med taxi. De säger att det är svårare att få nu, för att om personen kan åka buss, måste den ta den istället. Efter mycket krångel och ytterligare en timmes väntan, har de kollat upp att det går en buss om en halvtimme som jag kan ta. Jag vägrar blankt att ta en buss, för mitt ben värker obönhörligen och jag kan inte böja det. Det tyckte jag var en självklarhet till att jag inte kunde åka med en buss. Jag får vänta i ytterligare en halvtimme, innan jag får ett tillstånd till en sjukresa med taxi. Jag åker hem, betalar taxischaffisen 150 kronor och hoppar in i huset. Äntligen hemma, klockan är 20:30. 6 och en halv timme på akuten och förmodligen en dålig bedömning av mitt ben. Whoa!

Sälen Halleluja

Var i Sälen förra helgen och åkte lite snowboard. Det var grymt roligt att återigen få hoppa lite lite. Om bara mina landningar varit lite bättre >_>. Jag vet inte om det var det vackra hoppet där jag landade i en puckelpist eller om det var den galanta krocken med en annan i stjärtlappsracet som gav mig lårkakan. I vilket fall så fick jag den.

På söndagen hade jag ännu en dykträff (den tredje), så jag bestämde mig för att åka hem ungefär halv fem på morgonen från Sälen. Till resesällskap fick jag med mig Stene. Vi gick upp vid fyra, packade in sakerna i bilen, åt lite, kokade kaffe, skrev en avskedslapp och satte oss i bilen för att åka iväg. Jag vred om nyckeln; "Vjonk", "Vjonk Vjonk"

- Fan också, bilen startar inte!
- Oh men, orka!
- Det är inte annat att göra än att försöka springa igång den.

Så, vi tog sats en gång och försökte få igång den. Utan resultat. Vi vände bilen och sprang som tusan på en raksträcka. Denna gången var det nära. Vi tog en paus, sedan vände vi bilen igen och lyckades med att springa igång den. Vilken lycka! Klockan var nu fem på morgonen innnan vi kom iväg.

När jag hade lämpat av Stene och kommit hem själv, så hade jag inte hunnit mer än att packa in mina grejor och sätta mig på dasset i fem minuter, innan Emanuel ringer:

- Basse, jag kommer om tio minuter.
- Redan?!
- Ja, var beredd!
- Ok, synes.

Jag fick avbryta, packa ned dyksakerna och blev sedan upphämtad. När vi är i Tranemo inser jag att jag glömt kursmaterielen. Pinsamt. Medan Emanuel sätter sig på muggen hämtar jag dessa m h a Emanuels bil. Vi hämtar upp Jonas och åker iväg, ca tio minuter försenade, vilket Emanuel lyckligt påpekar är mitt fel. Vi kommer ytterligare 5 minuter försent med tanke på att Emanuel körde fel :) så nu var det enbart Jonas som var helt oskyldig till förseningen. Vi dök med apparaten och hade roligt. När jag kom hem däckade jag i sängen och sov som en stock. Slutet gott (trodde jag).

2:a dykträffen

Nästan enbart för att jag kom försent till förra dykmötet, så var jag väldigt mån i att komma i tid till detta. Klockan ringer. Jag går upp, jag käkar, jag åker iväg för att hämta Jonas. När jag väl kommit fram till Jonas och ringer på dörren, hörs ett halvt om halvt hasande, halvt om halvt dunsande ljud från lägenheten. Det kommer närmare dörren, för att sedan bli helt tyst. Jonas öppnar dörren denna härliga söndags morgon med blinkande ögon endast iförd kalsonger. Han kliar sig i arschlet och undrar vad jag gör hos honom vid 12 alla redan? "Hon är ett, så ta dina grejer så drar vi nu". Efter bara en kort stund har vi kommit iväg mot Borås. Under resans gång förklarar han gårdagnattens händelser. Det hade varit ett bra kalas men en hade blivit för modig med drickan, så han hade ställt sig på bordet och gjorde en bakåtvolt, vilket slutade i tragedi med ett jack i huvudet och snabbtaxi till akuten.

Vi kom fram till dykträffen och packar ur grejerna, en halvtimme före vi skulle starta. Nöjd med mig själv går jag in till mötet, samman med Jonas. När jag ser vår dykinstruktör, påminns jag plötsligt om att jag har glömt :

1. Fotografierna vi skulle ha med oss
2. Att ta med kursmaterielen
3. Att bootsen till fenorna inte kom med utrustningen

Så sitter jag återigen där med ett hundhuvud. Fick låna ett papper och dela bok med Jonas men ändå, den skammen...

Dyket gick bra men efteråt upmanade dykinstruktören lite extra att vi inte skulle glömma kursmateriel eller fotografierna nästa gång.